Jag har gått....

Från den djupaste avgrund till den högsta topp idag =)

Mitt hjärta höll på att stanna av oro när vetrinären kände på Tillies knuta och sa " Det känns absolut inte bra det här, det är definitivt ingen fettknuta och jag är så pass orolig att vi vill röntga hennes lungor innan vi öppnar upp henne för att se om det spridit sig (jag förstod direkt att han menade cancer=( för då finns det inget att göra och då öppnar vi inte upp henne!

Tack gode Gud för att systerdottern var med (Mr H kunde inte lämna jobbet) för hon kunde hindra mitt fall , lika chockad som jag, satt vi oss och väntade på resultatet av röngten! Jag svär på att min puls var dubblerad och att mina hjärtslag syntes utanpå jackan...

Verinären kom tillbaka (efter vad som kändes som en evighet) med ett leende på läpparna och sa "Det har i alla fall inte spridit sig och det är goda nyheter". Och jag kände hur en sten föll, för oavsett vad, så hade min lilla vovva alla chanser i världen *ler*. Och jag förlikade mig med cancern och började sätta upp strategier för att ta OSS i mål, för VI skulle klara det, vovvan och jag!

När hennes operation var klar så var även Mr H på plats, vetrinären kommer ut från operationssalen och säger förbryllat " Jag har aldrig tidigare i min karriär stött på något liknande, jag var nämligen helt säker på att det var cancer, men det visade sig att det var en fettknuta i alla fall"

Så nu ligger hon hemma, hög på morfin, jätteorolig och med rejäl smärta, de fick nämligen karva en bra bit in i muskeln! Morfindosen ska vi ge var 6:e timme fram tills i morrn kväll, och sen blir det koppeltvång och enbart korta promenader i 2 veckor! Det kommer att ta sin lilla tid!

MEN min donna är hemma OCH frisk, och just nu finns det inget annat i hela världen jag kunde hellre hade önskat =)

P.S Tack alla NI söta, fina bloggläsare som verkligen brytt er om mig och Tillie dessa dagarna! NI är helt underbara =)